Maj Wechselmanns nya film "Världens säkraste kärnkraft" har gått upp i många biografer runt om i Sverige. Den brukar betecknas som dokumentär (se t ex recensionen i UNT) men inget kunde vara mera felaktig. Filmen är snarare ett hastigt och väldigt rörigt propagandaverk av dålig kvalitet. En rad observationer filtreras genom Wechselmanns ögon och visas på ett osammanhängande sätt och, framförallt, utan analys. En rad påståenden presenteras och även sådant som hon vet är felaktigt finns med i denna "dokumentär". Exempelvis är det inte förbjudet att filma utanför Ringhals kärnkraftverk och ett fönster pekas felaktigt ut att gå direkt till kontrollrummet.
Filmen visar dock människor som lever under tragiska omständigheter. Det är inte roligt att bli evakuerat och inte veta om och när man kan komma tillbaka. Filmen visar tydligt ett viktigt problem: att människorna är rädda och oftast för okunniga om vad strålning är för att kunna bedöma risker. Den okunnigheten finns till stor del också i publiken som förväntas se filmen och det utnyttjas av Wechselmann. Wechselmann gör sitt bästa för att öka strålningsrädslan istället för att bidra med information om vilka strålningsdoser vi vanligen utsätts för, hur förhöjda nivåer utöver den naturliga bakgrunden kan anses vara farliga/ofarliga, vilka naturliga variationer som finns mellan olika platser (t ex genom att jämföra Sverige, Japan, Colorado i USA och Kerala i Indien, ...) etc.
En scen i filmen handlar om frivilliga som kommit för att sanera vissa områden från radioaktiva ämnen i översta jordlagret och löven. En bild ur scenen finns i exempelvis denna recension i sydsvenskan. Folk från olika delar av Japan har kommit för att hjälpa till där det uppenbarligen behövs. Bland annat är det en ung kvinna från Kobe som har kommit. Hon intervjuas och förklarar att hon med sin insats vill uttrycka tacksamhet för den hjälpen staden Kobe har fått efter jordbävningskatastrofen 1995. Kvinnan jobbar här i några dagar och har fått informationen att dosen hon får under denna tid inte är så hög att det innebär en risk för henne. Detta möts i filmen med oförstånd och kvinnans - och de andra hjälparbetarnas - insats presenteras på ett upprörande respektlöst sätt. Wechselmann anger ingenstans vilka faktiska doser dessa hjälparbetare får men med utgångspunkt från de strålningsnivåer hon annars visar upp i filmen verkar det vara en rimlig gissning att dosraten kanske är 10 gånger över den från naturlig bakgrundsstrålning. Med andra ord får dessa hjälparbetare under den tid som de vistas i området samma högre dosrat som man får under en flygresa.
Nej, filmen duger inte som dokumentär. Den bidrar inte till bättre information om kärnkraft och strålning. Filmens enda syfte är att skrämma upp folk med antikärnkraftspropaganda och strålningsfobi.Och där bär Wechselmann faktiskt ett tungt ansvar. Den psykiska belastning på grund av rädslan medför nämligen med all sannolikhet större påverkan på männikorna runt Fukushima än själva strålningen.
