fredag 15 november 2013

Bästa Anna-Karin Hatt!


I UNT den 12 november2013 lovordar du Sveriges ansträngningar att minska klimatutsläppen sedan 1970 [1].  Med rätta! Enligt studien Which Nations Have Reduced Carbon Intensitythe Fastest?” [2] så hör Sverige, tillsammans med Frankrike, till de fyra högst rankade OECD länder med avseende minskat beroende av fossila energikällor. Sverige ligger etta, Frankrike fyra. Däremellan finns Irland som tvåa och Storbritannien som trea. De två sistnämnda har minskat sina nationella utsläpp främst genom att minska industriproduktionen och istället ökat import av varor. Utsläppen har alltså helt enkelt förflyttats till andra ställen i världen.

Sverige och Frankrike valde en annan väg. Här har det satsats på att ändra energikällan och det valdes en koldioxidsnål sådan. Kärnkraften alltså. Med detta som följd ligger de svenska och franska utsläppen av växthusgaser bland de lägsta i OECD länderna. Exempelvis ligger, för år 2010, CO2 utsläppen per kilowattimme (kWh) el bland de europeiska OECD länderna på 331 g CO2 per kWh. Sveriges el slår till med så lite som30 g CO2 per kWh och Frankrikes med 79 g CO2 per kWh [3]. Bara Norge och Island ligger bättre till än Sverige. Danmark och Tyskland ligger med 360 resp. 461 gCO2 per kWh klart över OECD snittet i Europa.

Anna-Karin, du skriver så här: 

”1970 var Sverige ett av de mest fossilberoende länderna i hela OECD, och 80 procent av all den energi vi använde var fossil. 40 år senare har vi, tack vare ett målmedvetet arbete och tydliga styrmedel, lyckats pressa tillbaka vårt fossilberoende till 32 procent och nästan hälften av all vår energi är förnybar. Bara sedan alliansregeringen tillträdde 2006 har elen från bioenergin ökat med hela 50 procent och i dag är 56 procent av all el i Sverige förnybar.”

Du lyckas alltså med konststycket att undvika att nämna den enskild viktigaste faktorn i sammanhanget nämligen byggandet av svenskt kärnkraft under 70 och 80-talet.

Grafen nedan visarhistoriken över koldioxidutsläppen i Sverige jämfört med den globala utvecklingen [4]:

http://www.ekonomifakta.se/sv/Moduler/Diagram/Miljo/Utslapp-i-Sverige/Koldioxidutslapp---historiska-uppskattningar/?backdrop=emf&print=y&from3776=&to3776=&format=png 


Enligt statisktik från IEA.org har utsläppen av koldioxid i Sverige minskat från ca 10 ton per capita i början av 70-talet till under 7 ton efter 1986 [3]. 

Koldioxidutsläpp från endast elproduktionen har legat på en konstant mycket låg nivå sedan 80-talet och redan 1971 hade fossila kraftkällor (läs olja) en andel under 25 % i elmixen. Vattenkraft har helt enkelt sedan 100 år tillbaka spelat en viktig roll i Sverige.

Men vad hände alltså på 70 talet? Mycket talande är de två grafer nedan som är hämtade från IEA:s ”Sweden 2008 Review” [5]:

 

 

Sambandet är tydligt. Oljan ersattes till stor del med kärnkraft. Fler hushåll byte från olje- till elvärmda hus. Oljans betydelse för industrin och i privata hushåll (”Residential”) minskade under perioden när kärnkraften byggdes ut. Numera är det främst transportsektorn som står för oljeanvändningen.

Det är också anmärkningsvärd att du framhäver att ”i dag är 56 procent av all el i Sverige förnybar”.  Om det verkligen är ett bra mått och målet är att ha en hög andel förnybart i elproduktionen så har Sverige haft en negativ trend sedan 1970! Då var nämligen andelen förnybart ca 75 %. Vattenkraft alltså.

Jag antar förstås att du som energiminister är mycket medveten om dessa fakta och samband. Hur kommer det sig då att du helt undviker ordet ”kärnkraft” i din debattartikel? Är det så att dina politiska filtrar inte tillåter att erkänna kärnkraftens betydande insats för utvecklingen mot ett hållbart och koldioxidsnålt samhälle?

Bästa Anna-Karin, en hållbar global utveckling kräver, bland annat, att vi använder en koldioxidsnål elproduktion. Sverige har gjort en betydande insats på 70 och 80-talet och genom utbyggandet av kärnkraft och minskat sina utsläpp betydligt. Detta samtidigt som man har reducerat betydelsen av fossila bränslen. Låt oss inte glömma bort det! Vad som krävs för framtiden är, för svensk del, inte en annan elmix. Det är satsningar på exempelvis elektrifierat transportsektor. Rejäla skatter på koldioxidutsläpp och borttagen straffbeskattning av kärnkraften. Det handlar om att skapa bra förutsättningar för elintensiv industriproduktion att stanna eller till och med flytta i Sverige istället för att välja Polen eller Kina där utsläppen från elproduktionen är minst 25 gånger högre [3, 6]. Så kan Sverige bidra till en bättre framtid på global nivå!

Miljövänliga hälsningar,

    Stephan Pomp


Referenser:



P.S. Se även här om KVAs synpunkter i denna fråga.
P.P.S. Ane Håkansson skrev en bra replik till Anna-Karin Hatt i UNTs nätupplaga