I UNT den 12 november2013 lovordar du Sveriges ansträngningar att minska klimatutsläppen sedan 1970 [1]. Med rätta! Enligt studien ”Which Nations Have Reduced Carbon Intensitythe Fastest?” [2] så hör Sverige, tillsammans med Frankrike, till de fyra högst rankade OECD länder med avseende minskat beroende av fossila energikällor. Sverige ligger etta, Frankrike fyra. Däremellan finns Irland som tvåa och Storbritannien som trea. De två sistnämnda har minskat sina nationella utsläpp främst genom att minska industriproduktionen och istället ökat import av varor. Utsläppen har alltså helt enkelt förflyttats till andra ställen i världen.
Anna-Karin, du
skriver så här:
”1970 var Sverige ett av de mest fossilberoende
länderna i hela OECD, och 80 procent av all den energi vi använde var fossil.
40 år senare har vi, tack vare ett målmedvetet arbete och tydliga styrmedel,
lyckats pressa tillbaka vårt fossilberoende till 32 procent och nästan hälften
av all vår energi är förnybar. Bara sedan alliansregeringen tillträdde 2006 har
elen från bioenergin ökat med hela 50 procent och i dag är 56 procent av all el
i Sverige förnybar.”
Du lyckas
alltså med konststycket att undvika att nämna den enskild viktigaste faktorn i
sammanhanget nämligen byggandet av svenskt kärnkraft under 70 och 80-talet.
Grafen nedan visarhistoriken över koldioxidutsläppen i Sverige jämfört med den globala utvecklingen
[4]:
Enligt statisktik från IEA.org
har utsläppen av koldioxid i Sverige minskat från ca 10 ton per capita i början
av 70-talet till under 7 ton efter 1986 [3].
Koldioxidutsläpp från endast
elproduktionen har legat på en konstant mycket låg nivå sedan 80-talet och
redan 1971 hade fossila kraftkällor (läs olja) en andel under 25 % i elmixen. Vattenkraft
har helt enkelt sedan 100 år tillbaka spelat en viktig roll i Sverige.
Men vad hände alltså på 70 talet?
Mycket talande är de två grafer nedan som är hämtade från IEA:s ”Sweden 2008 Review” [5]:
Sambandet är tydligt. Oljan ersattes
till stor del med kärnkraft. Fler hushåll byte från olje- till elvärmda hus.
Oljans betydelse för industrin och i privata hushåll (”Residential”) minskade
under perioden när kärnkraften byggdes ut. Numera är det främst transportsektorn
som står för oljeanvändningen.
Det är också anmärkningsvärd att
du framhäver att ”i dag är 56 procent av
all el i Sverige förnybar”. Om det
verkligen är ett bra mått och målet är att ha en hög andel förnybart i
elproduktionen så har Sverige haft en negativ trend sedan 1970! Då var nämligen
andelen förnybart ca 75 %. Vattenkraft alltså.
Jag
antar förstås att du som energiminister är mycket medveten om dessa fakta och
samband. Hur kommer det sig då att du helt undviker ordet ”kärnkraft” i din
debattartikel? Är det så att dina politiska filtrar inte tillåter att erkänna
kärnkraftens betydande insats för utvecklingen mot ett hållbart och
koldioxidsnålt samhälle?
Bästa Anna-Karin, en hållbar
global utveckling kräver, bland annat, att vi använder en koldioxidsnål
elproduktion. Sverige har gjort en betydande insats på 70 och 80-talet och
genom utbyggandet av kärnkraft och minskat sina utsläpp betydligt. Detta
samtidigt som man har reducerat betydelsen av fossila bränslen. Låt oss inte
glömma bort det! Vad som krävs för framtiden är, för svensk del, inte en annan
elmix. Det är satsningar på exempelvis elektrifierat transportsektor. Rejäla skatter
på koldioxidutsläpp och borttagen straffbeskattning av kärnkraften. Det handlar
om att skapa bra förutsättningar för elintensiv industriproduktion att stanna eller till och med flytta i Sverige istället för att välja Polen eller Kina där utsläppen från elproduktionen är minst 25 gånger högre [3, 6]. Så kan Sverige
bidra till en bättre framtid på global nivå!
Miljövänliga hälsningar,
Stephan Pomp
Referenser:
P.P.S. Ane Håkansson skrev en bra replik till Anna-Karin Hatt i UNTs nätupplaga.
