Uppsala kommun kapar kabeln

I dagarna beslöt Uppsala kommun att köpa två egna vindkraftverk. Det är alltså kommunen som ska bli elproducent. Alternativet hade varit att köpa vindkraftsmärkt el på marknaden.

Idéen är att vinkraftverken ska förse Uppsala kommun och dess bolag med hållbar energi. Tydligen tänker kommunen kapa baeln och köra helt på egen el? Det verkar så. För Maria Gårdfjell säger:

"Vi kommer att göra en upphandling någonstans i landet där vi köper två vindkraftverk. Det är en fördel om de ligger på olika ställen eftersom det blåser olika."

 Det är det vanliga tankefelet många miljöpartister verkar göra. Man fattar in skillnaden mellan energi och effekt. Trist.

För övrigt hänvisar jag till James Hansen och DNs ledarredaktion.

Lambertz och konsten att skapa förvirring

Den så kallade Quick-affären har nu pågått i bra många år. Efter Hannes Råstams och Dan Josefssons böcker och framförallt de beviljade resningar med följande friande domar för Sture Bergvall borde historien vara över och rättskandalen stå som ett faktum. Men icke så för Göran Lambertz och Quicklaget. Cirkusen fortsätter och numera verkar det vara mer rättvisande att prata om Kwast-Penttinen-Borgström-Christianson-Säter-affären samt Lambertz-skandalen [1]. 

Råstam och Josefsson har tydliggjort problemen med processen som ledde till de fällande domarna mot Thomas Quick. Och de lyckades delvis förklara hur det kunde bli så; en liten sluten grupp driver utredningen i samtliga fall, tron på en pseudovetenskaplig teori om bortträngda minnen med en dold guru (Margit Norell) i bakgrunden, och informationsflödet mellan å ena sidan utredarna och Quick och å andra sidan utredarna och domstolarna. Råstam ledde på ett slående sätt i bevis att Penttinen-Kwast inte la fram all information som behövdes för att komma fram till korrekta domar. 

Men Göran Lambertz vill av någon anledning (kanske kan detta fungera som förklaring) inte förstå detta. Istället sprider han förvirring och jobbar hårt med att plantera så många tvivel som möjligt bland allmänheten. 

Ett tillvägagångssätt Lambertz väljer är att kritisera Råstams bok för ett antal faktafel [2]. Oavsett hur det är i denna fråga försöker Lambertz därmed avleda från den centrala och mycket viktigare frågan om vad det är som är rätt i Råstams bok. Lambertz försöker använda guilt-by-association-logiken. Är det något fel i boken så måste allt annat också vara fel. Eller irrelevant. Enligt denna logik behöver man inte alls undra om det kan vara så att Penttinen m fl informerat Quick om viktiga detaljer. Detaljer som sedan i domstol framställts som något som Quick har kommit på alldeles själv och därmed blivit viktig bevisning mot Quick. Och det är alltså inte intressant att det gjordes fler analyser av den omtalade benbiten (som visade sig vara plast) och bara den man tyckte passade in i bilden om Quick som värsta massmördaren presenterades för domstolen. Och det är inte alls relevant att Quick inte hade en aning om hur det såg ut i Fjell i Norge och istället matades med information från utredarnas sida för att få fram ett case som håller i rätten [3]. 

Ett annat angreppssätt som Lambertz använder sig av är hans förnekande att det är frågan om en rättskandal. Här blandar Lambertz korten friskt. Lambertz gör en poäng av att domarna mot Quick är korrekta utifrån den informationen som man då hade. I domstolarna alltså. Och där kan han ha rätt. Med tanke på det materialet som polis, Quicks terapeuter, åklagare, etc presentera och som inte ifrågasattes av försvaret kunde det bara bli fällande domar. Därmed alltså ingen rättskandal enligt Lambertz. 

Det sista steget är den kritiska extrapoleringen. För skandalen är inte att domstolarna fäller på grund av det material de får presenterade. Skandalen ligger i att hela rättsystemet fallerar. Skandalen ligger i samspelet mellan alla inblandade som leder fram till att viktig information som inte passar in i bilden sorteras bort. Skandalen ligger i det att domstolarna inte får all relevant information för att kunna göra en korrekt bedömning. Och kanske också att domstolarna borde ha ställt fler kritiska frågor kring utredningarna. Men det väljer Lambertz att bortse ifrån.

Den tunga kritiken vilar på polisen och åklagarsidan (främst Seppo Penttinen och Christer van der Kwast), på terapeuterna i Säter och ”minnesexperten” Sven Å Christiansson, samt Quicks advokat Claes Borgström. Men deras tillvägagångssätt hade ju Lambertz som JK godkänd redan 2006. Efter bara några dagars ”granskning” (se t ex här). Och vips är Lambertz med i båten.

Vid flera tillfällen har Lambertz erkänt att han inte kan materialet [4]. Inte ens det som han i en rad debattartiklar (som bara kan beskrivas som en kampanj) gång på gång framställer som mycket tung bevisning. Material som Josefsson gör tillgängligt i Quickarkivet visar att det är i stor utsträckning andra som skriver Lambertz artiklar. Nämligen medlemmarna i ”Quicklaget”. Och droppen kom nyligen när ekots grävande journalist Bo-Göran Bodin återigen lyckas få Lambertz erkänna att han stödjer sina "tunga bevis" på hörsägen dvs det som en av huvudbovarna i dramat (nämligen Seppo Penttinen) berättar för Lambertz. Och Lambertz tvingas erkänna att dessa "bevis" helt saknar värde. Men det spelar ingen roll ändå för Lambertz. Han tar snabbt tillbaka det han tidigare sagt (lyssna på intervjun, det är helt fantastiskt på flera sätt och kan bli en klassiker) om vikten av just detta "bevis" och betydelsen av informationsflödet som visar sig gå i precis motsatt riktningen än den Lambertz påstår och gör en så stor poäng av. 

Enligt Lambertz kan det lätt finnas ytterligare fel i boken "Quickologi". Men gömd i ett inlägg om någon helt irrelevant sportgrej i USA – återigen en förvirringstaktik – så erkänner Lambertz på sin blogg felaktigheten men skriver (så klart) samtidigt ”Nåja, bevismässigt är det inte någon större skillnad.” Nej, det är det inte om man heter Göran Lambertz och vet allt. ”Jag har ju rätt” som han brukar påpeka. Större mått av maktens arrogans och rättshaveri har sällan skådats [5]. 

"Fåglarna sjunger utanför balkongen. Dags att hoppa i säng." 

Noter: 
[1] Jag har inte lika hög intellektuell integritet som Olle Häggström som uttalar sig endast om det han anser sig ha kompetens om, nämligen statistik och sannolikhetskalkyl. Och än finns det inget om kärnfysik i denna röra (fast det kan nog bli av även det så småningom). Istället kommer jag med mer allmänt tyckande. Och tyvärr tror jag också att Häggströms slående kritik av Lambertz osannolika (oj vad roligt!) 183% är för tekniskt för att få genomslag. Samtidigt som det borde stå klart att för varje normalbegåvad person – även om man inte riktigt kan sätta fingret på det tydliga sättet som Häggström gör – att det måste vara något lurt med ett resonemang som inkluderar inte bara negativa sannolikheter men kommer fram till en total sannolikhet som ligger på över 100%.
[2] Lambertz erkänner i alla fall det kan finnas 5-10 fel i Lambertz bok "Quickologi" utöver det som avslöjas här.
[3] Denna historia beskrivs på ett lysande sätt av advokaten Thomas Olsson under ett föredrag i Stockholm om, bl a, falska erkännanden. Parallellen Olsson dra till falska erkännanden av Palmemordet är slående (minuterna 14 och följande gällande Palme samt minuterna 36 och följande gällande erkännande av mordet på Therese Johannesen). Han beskriver också hur Quick stegvis förmås att "förbättra" sin berättelse tills utredarna kommer fram till den storyn som presenteras i rätten. 
[4] Citat ur Dan Josefsson artikel i Filter 2014/41: "Svenska Dagbladet fastslog att alla Lambertz »bevis« hade analyserats och avfärdats under resningsprocessen och intervjuade honom om saken. Då hävdade han inte längre att han själv hade granskat fakta. Istället hade han fått sin information genom att »samtala med Christer van der Kwast, tidigare förhörsledaren Seppo Penttinen och advokaten Claes Borgström«. Han ville inte svara på några frågor: »Jag kan inte det här materialet tillräckligt bra, jag tycker att detaljfrågorna ska ställas till van der Kwast eller Seppo Penttinen.«" Samtidigt påpekar Lambertz gång på gång hur viktigt det är att gå till källan. Vilket både Råstam och Josefsson gjorde och gör på ett uttömande sätt.
[5] Och skadan för det svenska rättsväsandet med Lambertz som justitieråd i HD går inte att underskatta (läs t ex här och här). Ett grundläggande rättsprincip är att någon ska betraktas som oskyldig så länge motsatsen inte är bevisat. Och nu väljer alltså en HD domare att angripa detta princip och driver tesen att Bergvall ändå är skyldig. Trots att Bergvall inte bara i juridisk mening är frikänd men med ett uns av sunt förnuft och med beaktande av det material som Råstam med flera har lagt fram även i logisk mening och vardaglig språkbruk är offer (av ett fallerande sjukvårds- och rättsystem) och inte förövare.