Naturvetenskap har en svag och en stark sida.
Den svaga sidan är att naturvetenskapliga resultat och
teorier aldrig är säkra till 100 %. Samtidigt som man försöker förklara
exempelvis evolutionsteorin eller beskriver läget om den globala uppvärmningen
tvingas man erkänna att det finns en chans – eller risk, beroende på hur man
ser på saken – att resultat eller teorier är felaktiga eller åtminstone inte
helt korrekta.
Den starka sidan är att naturvetenskapliga resultat
och teorier aldrig är säkra till 100 %. Det är ju just det som förklarar de
enorma framsteg som gjordes sedan den vetenskapliga revolutionen inleddes för 400 år sedan. Vetenskap är dynamik.
Visst undervisar vi än idag mekaniken så som Isaac Newton beskrev den redan 1686 till elever i skolan och studenter på
universitetet. Inte i samma termer visserligen men ändå samma fysik.
Men vi vet idag också att det klassiska newtonska
rummet är en ”sanning” som kräver modifikation. Vi vet – eller tror att
vi vet – att rumtiden är krökt och det spekuleras om så fantastiska saker som
maskhål och de möjligheter till resor i tid och rum som de skulle kunna
möjliggöra. Om de finns.
Det osäkra medger en möjlighet till utveckling. Men på
köpet medföljer det pedagogiska problemet att påstå någonting men inte vara
helt säker.
I den tankevärlden som vi lever i idag och som –
tyvärr – är ganska starkt influerat av postmodernismen, leder detta lätt till
missförståndet att någonting ”bara är en teori”.
Inom naturvetenskapen finns inget som ”bara” är en
teori. Relativitetsteorin, kvantteorin, evolutionsteorin, etc.
är alla så otroligt väl underbyggda att de har blivit så sannolika att de nästan –
men ändå bara nästan – framstår som fakta.
Det pedagogiska problemet att förklara sannolikheten
för vetenskapliga resultat är kanske extra påtagligt och extra relevant när den
globala uppvärmningen diskuteras. IPCC använder i sina rapporter ett väldefinierat språk som kodar grader av sannolikhet; ”likely” (>66 %), ”very likely”
(>90 %), ”extremly likely” (>95 %), och - ”virtually certain” (>99 %)!
Det finns alltså fortfarande en chans – eller risk – på
1 % att något som IPCC kallar för ”virtually certain” visar sig vara felaktig.
Ja, så är det. Men det finns en enorm styrka i att ha så pass bra grepp om
olika påståenden att det går att kvantifiera sannolikheten för att något
verkligen förhåller sig på det viset som påstås. [tillägg: minns dock Tage Danielsson]
En liknande kamp som delvis bygger på det pedagogiska
förklaringsproblemet att varje vetenskaplig teori i slutändan kan visa sig vara
felaktigt (eller åtminstone inte helt korrekt) är den som företrädare
av så kallat ”intelligent design” för mot evolutionsteorin (kolla in på NSCEs Project Steve!).
Eftersom evolutionsteorin ”bara är en teori” så bör
andra, alternativa förklaringar också undervisas om i skolorna. Så argumenterar
kreationister i förklädnad och använder sig av den grogrunden som det
postmoderna ”det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig” skapade. Ett
märkligt möte mellan kulturrelativism och agendan av religiösa
fundamentalister.
Det känns, som tur är, ändå ganska avlägset att diskussionen
om det ska undervisas om "intelligent" design i skolan skulle komma upp på allvar
även här i Sverige. Men jag minns min tid som doktorand där två av mina
kollegor var kreationister. Med en av de har jag fört långa fruktlösa
diskussioner och jag är än idag förundrat över hur personen kunde lyckas att förena
en naturvetenskaplig världsbild – som man som doktor i fysik borde ha – med
kristen fundamentalism.
I det andra fallet var det mer okänt för mig att
personen höll de åsikterna. Men i det fallet blev det ju bra. Maria GuntherAxelsson har skrivit en bok om denna, sin upplysning – kanske får jag lite
skämtsamt säga att hon blivit frälst – och är i dag en framstående
vetenskapsjournalist.
Och därmed har jag kommit närmare mitt eget
forskningsområde och de märkligheterna som finns här.
En intressant – och i en del aspekter rolig historia –
tog sin början för 6 år sedan när CERN Couriers Science Watch uppmärksammade en
artikel av Fabio Cardone et al. om så kallade piezonukleära reaktioner. Cardone
och kollegor hade utsatt en lösning som innehöll Th-228 (som har en
halveringstid på cirka 2 år) för ultraljud och hävdade att hälften av
Toriumkärnorna hade sönderfallit efter 90 minuters så kallat ”cavitation”. Sönderfallen av kärnorna skulle alltså ha accelererats med en faktor 10.000! Om det hade visat sig sant borde det helt klart belönas med ett Nobelpris.
Artikeln blev publicerat i en bra och renommerat tidskrift,
nämligen Elseviers Physics Letters A. En genomläsning gav dock snabb att
peer-review-processen tydligen hade fallerat totalt. Framförallt hade
slutsatserna som presenterades inget stöd i det redovisade materialet. Några
kollegor och jag gick då i svarsmål och skrev en så kallat ”Comment” samt
en separat artikel; ”Piezo nuclear reactions – do they really exist?”
Att skriva en "comment" är del av den vanliga vetenskapliga felkorrektionsprocessen och därmed kunde
fallet varit avslutat. Det visade sig dock att det fanns fler som höll på med
den typen av forskning. Och en av dem var Alberto Carpinteri, editor för en
Springer-ägd tidsskrift, professor vid Politecnico di Torino, och dåvarande
chef för Istituto Nazionale di Ricerca Metrologica (INRiM), alltså det
italienska nationella institutet för metrologi. Höjd över varje tvivel borde
man kunna tycka.
Ett av Carpinteris många papper har dock den
oroväckande titeln: ”Piezonuclear neutrons from earthquakes as a hypothesis for the image formation and the radiocarbon datingof the Turin Shroud”. Ja, jag tror ni förstår. Carpinteri är inte glad att
kol-14 metoden avslöjar att Turinvävnaden har sitt ursprung i medeltiden och
kastar fram ett otroligt långsökt förslag som ska ställa detta till rätta.
Jordbävningen som ägde rum vid gravöppningen skapade piezonukleära neutroner
som bestrålade vävnaden och ändrade isotopsammansättningen på ett sådant sätt att
vi idag – felaktigt – tror att den är mycket yngre än den faktiskt är. Och media nappade förstås på denna story.
Det är ganska lätt att skratta åt detta. Och det
gjorde bland annat vetenskapsjournalisten Sylvie Coyaud i Italien. Och blev
anmäld av Carpinteri för ärekränkning och häresi. Det roliga i detta är att Coyaud använder vårt
papper som ifrågasätter piezonukleära reaktioner som bevismaterial i sitt
försvar. Aldrig hade jag trodde att ett av mina papper skulle hamna i domstol!
Den delen av historien är inte över än. Men ett uppror bland italienska forskare som har uppmärksammat tänkta anslag för forskning
kring piezonukleära reaktioner har lett till att Carpinteri har avgått som chef
för det metrologiska institutet och även som editor för tidskriften Meccanica.
Och tidskriften har sedan dess dragit tillbaka 11 artiklar av Carpinteri
eftersom man noterade att det inte gått rätt till när de publicerades.
Men, så säger ni kanske, det ena exemplet du tar upp –
intelligent design – är på andra sidan atlanten där en person som Donald Trump driver en presidentkampanj, och det andra – piezonukleära
reaktioner – är i Italien, ett land som i flera omgångar hade Berlusconi som premiärminister.
Sådant händer inte i Sverige.
Men tyvärr gör det det. Häromdagen gick det genom
media att en professor i Göteborg hade kall fusion på gång. Och så förstås
Rossi-affäreren. I det förra fallet finns det faktiskt en rad publikationer som har skapats
under flera år. I Rossis fall finns inte ens detta. Förutom inlägg i Rossis
blogg som han kallar för ”Journal of Nuclear Physics”.
Ändå nappade inte bara NyTeknik - och skapade en hel del
uppmärksamhet kring Rossi här i Sverige - men också flera erfarna professorer inom kärn- och partikelfysik. Kopplingar finns numera inte bara till mitt eget
universitet men även till Kungliga Vetenskapsakademin. Rossi var dessutom inbjuden gäst till en middag hos
Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala – enligt vad NyTekniks Mats Lewan skriver i sin
bok.
Och Svenska elföretagens forsknings- och utvecklingsaktiebolag, Elforsk AB, har satsat pengar på forskning kring Rossis E-Cat. Trots att allt tyder på
att Rossi lurar folk, och ingen får titta i de hemliga lådorna.
Detta visar med mer än önskvärd tydlighet att frågan
om vad vetenskap är och hur vetenskap fungerar är viktigt att behandlas i hela
utbildningssystemet och att att vara professor inte är någon garanti för immunität mot dumheter.
Med
detta sagt är det bara att önska Professor Magenta lycka till med sitt vetenskaps- och folkbildningsuppdrag!
[edit 9/10-2015 några stavningsfel rättade]
