Jag vågar mig på att spå er framtid: under de närmaste 24 timmarna efter att ni har läst detta inlägg så kommer ni att se någon tweet, någon nyhet på facebook eller annat socialt medium angående Donald Trump, aka POTUS, där ni själva tycker: ”Helt otroligt!” [1].
Det började ifjol när det stod klart att Trump
skulle ge sig in i premiärvalen. Inte en chans tyckte vi. Och skrattade gott åt
Trump och de som stödjer honom. Vi fortsatte att vara förvånade när han
faktiskt blev republikanernas presidentkandidat. Kanske kände vi lite oro men
det hela var ju så otroligt att han inte skulle ha en chans. Eller hur? Men så
vaknar man …
Sedan drygt två veckor är Trump nu POTUS och
han har startat i rasande fart att omsätta eller försöka omsätta precis det
som han har sagt: bygga olika slags rasistiska murar, vara sexistiskt, kvinnofientlig, jobba mot miljön (i detta säger jag: heja Isabella Lövin för denna dubbelträff!), hetsa mot journalister (your choice of link),
underminera vetenskapen, censurera det som inte passar i hans världsbild, främja den kristna fundamentalismen, och rent allmänt uttrycka värsta sortens förakt för mänskliga
rättigheter och alla som har en annan åsikt än han. Etc.
Listan kan göras längre och, ganska talande i
sig, är inte ens lätt att formulera. Det finns så mycket!
Det senaste (i nuläget) tillskottet är att han
undergräver rättsväsendet och domstolarna.
Vart ska det sluta? I Tyskland under 30-talet
kallades processen ”Gleichschaltung” vilket på svenska brukar översättas med
likriktning (se t ex här på NE).
Vi känner oss hjälplösa. Och förvånade. Fortfarande.
För det kan ju inte vara sant? Och vi skojar. Humor som vapen. Ett av de bästa
inläggen (i en serie som startades i Nederländerna [3]) är Tysklands bidrag (jag kanske har en bias där) ”Germany
second”. Om ni tittar på detta så skrattar ni förmodligen. Men det som anspelas
på, t ex det Steve Bannon gillar, är på djupt allvar.
Man skrattar. Men egentligen borde det fastna
i halsen. Det händer på riktigt. Trump hotar pressen, han hotar högskolor ochuniversitet och går mot Amerikanska konstitutionen och rättsväsendet.
I många fall där man vill göra en tydlig
markering mot visa länders politik (inte deras invånare!) så upproppas det till
bojkott. Bojkotta Sydafrika hette det en gång i tiden. Bojkotta Ryssland heter
det nu. Och många andra verkliga eller hotade bojkottar kan läggas till. Israel är en klassiker i sammanhanget, Ungern och Polen är nyare exempel.
Ska den amerikanska politiken gå ostraffad [3]?
Ska vi fortsätta som vanligt eftersom USA är så stor och mäktig och viktig för
oss? Fortsätta och hoppas att det går över? Tänk: det har bara gått drygt två veckor.
Det blir (minst!) 206 veckor till.
Jag har många amerikanska forskarkollegor som
jag gärna jobbar med [4]. Men jag funderar på allvar om det inte är dags att tänka
mer europeiskt. Bojkotta t ex konferenser och workshops i USA. Inte längre
skicka artiklar till amerikanske tidskrifter. Etc.
Självklart är det inte så att jag har börjat ogilla mina
kollegor. Tvärttom! Det handlar snarare om att stödja de genom en tydlig protest [5]. Jag
misstänkter (och hoppas) ju starkt att de själva är oroliga över det som händer
och jag hoppas att deras agenda stärks med tryck utifrån.
Så, vad säger ni? Dags att bojkotta!
[1] Lite ironiskt att i sådana sammanhang prata om "otroligt". Det händer på riktigt. Inga "alterntive facts" här inte!
[2] Hela serien med inlägg från olika länder och region är helt fantastiskt. Vilket bra svar från Europa! Det sättet man skrattar lite åt sig själv och grannarna i bästa samförstånd är på nåt sätt väldigt uppmuntrande att titta på. Åtminstone jag känner nämligen att det är Europa (!) som svarar.
[3] Självklart finns det redan många bra reaktioner. Guy Verhofstadts tydliga ord (t ex här) är bland de bästa markeringar. Och så Angela Merkel förstås!
[4] Majoriteten av dessa är f ö inte födda i USA
men naturaliserade medborgare i ”det fria landet”.
[5] Tydligt i alla fall på den nivån som jag själv
kan påverka.
