Under sista veckan i maj körde P1 flera program i Vetandets Värld som granskar Rossi-affären och de svenska journalisternas och forskarnas inblandning (Medierna, Vetandets Värld del 1, del 2, del 3) och jag skrev kort om detta här.
Med anledning av denna granskning fick jag först en förfrågan om att vara med om en intervju med Vetenskapsradion men man beslöt sedan att hellre prata med en ”neutral” person, alltså någon som inte redan tydligt positionerat sig (dels i P1 programmen och dessutom t ex här, sen här, och senast här och här). Synd men helt förståeligt. Frågorna som var tänkta att diskuteras tar jag därför upp här och försöker svara på de ur min synvinkel [edit: den utmärkta kommentaren från Vetenskapsradios chef och seriens producent Ulrika Björkstén finns här].
Hur kan sådant här hända? Hur lurar en tidigare dömd bedragare bland annat framstående svenska forskare att stödja något som med all sannolikhet är fusk?
Det som driver en forskare är både nyfikenhet och hoppet på upptäckter. Att känna att man kanske är med på någon stor upptäckt är en fantastisk känsla och säkert en av drivkrafterna bakom.
Vad som tillkommer är att några av de inblandade forskarna redan var aktiva inom området (Sven Kullander [1]) eller har tidigare skapat teorier som skulle kunna förklara kall fusion (Hanno Essén [2]).
Sen, när man väl har gett sig in i E-Cat undersökningarna och börjat ge Andrea Rossi (och Guiseppe Levi!) sitt förtroende kan det vara svår att ta sig ut igen. Trots möjliga tvivel och trots misslyckanden i undersökningarna. Eller kanske till och med på grund av misslyckanden. Detta kallas cognitive dissonance. Man börjar hitta på ursäkter eller bortförklaringar för sig själv och mot omvärlden som leder till djupare tro på Rossi och hans E-Cat och minskat kritiskt tänkande.
Men den kanske allra viktigaste faktor verkar vara personligheten Andrea Rossi. Själv har jag aldrig träffat honom, det medger jag gärna, och kan således inte bedöma just den aspekten. Men det verkar troligt att hans sätt att handskas med folk, och då speciellt beundrare, gör att man känner stort förtroende för allt han säger hur inkonsistent det än må vara och hur ofta han än ändrar sina beskrivningar och påståenden. Allt går att bortförklara om man vill.
En del av mekanismerna beskriver Michael Shermer i sin bok Why people believe weird things där det i den senaste upplagan finns ett extra kapitel med titeln Why smart people believe weird things. En central del i Shermers förklaring är att välutbildat folk har bra träning i att försvara sina positioner. Detta kan göra det lättare att hitta på ursäkter som låter trovärdiga, till och med för de själva.
Var går gränserna för vad man kan hålla på med på ett universitet? Kan fri forskning vara hur galen som helst?
Svaret på den senare frågan är "Ja!". Bara det är fackmannamässigt genomfört. Idéer kan verka vara helt galna från början men sen visa sig vara bärkraftiga och möjligen vara viktiga forskningsgenombrott. Men som sagt, forskningen måste vara fackmannamässigt genomfört, vara under forskarens kontroll osv. I Rossi-affären är det inte givet från början att saken är helt galen och aldrig kan fungera. Problemet är att Rossi hela tiden har full kontroll. Han styr hur mycket de inblandade får veta, ändrar förutsättningarna för planerade tester osv. Detta gör att det inte handlar om forskning längre men att forskarna som vågade ge sig in i denna röra blir till verktyg för Rossi och hans marknadsföring. När (och om!) de inblandade inser detta kan det vara för sent och man tar till olika försvarsmekanismer för att rättfärdiga det man har gjort. Det är en svår konst att medge att man ha misstagit sig och att man har investerat mycket tid för att hjälpa en bedragare.
Vad gäller den första frågan så är det så att det finns gränser så klart. Främst kanske inom medicin och biologi. Det krävs etiska prövningar om forskningen involverar människor eller djur. Men även inom andra forskningsområden kan det finnas etiska själv för att inte forska på vissa områden och det kan finnas begränsningar av säkerhetsskäl (exempelvis hantering av farliga ämnen).
Men som sagt, annars finns det inga begräsningar för att använda sin fria forskningstid på i princip vad som helst. Och det är så det ska vara på ett universitet.
Vilka kontrollmekanismer finns/borde finnas för att skydda sig mot bedragare?
Sunt förnuft och en del skepsis. Om det låter för bra för att vara sant så
är det oftast det, lyder ett ordspråk. Carl Sagan pratar om ett skeptisk och
vetenskapligt förhållningssätt som han kallar ”baloney detection kit”. Vad detta
är beskriver Michael Shermer utmärkt i en 15 minuter lång video. Det
handlar om tio frågar som man kan ställa sig för att bedöma om det är någonting
seriöst man har att göra med eller om det snarare är ”baloney”. Viktiga sådana
testfrågor är
- Hur tillförlitlig är uppgiftslämnaren?
- Har påståenden verifierats av andra?
- Har någon försökt motbevisa påståenden?
- Finns det andra, enklare förklaringar?
- Hur öppet redovisas viktig information?
- Är det rimligt med tanke på hur världen fungerar?
Det senare kan tillämpas på exempelvis Nigeriabrev och löften om fri och
ren energi från E-Cat där man endast behöver ha en hemlig ingrediens.
Att lära sig ett vetenskapligt förhållningssätt är en central del av
forskarutbildningen, alltså det kritiska tänkandet. Framförallt lär man sig
(eller bör man lära sig) att använda det kritiska förhållningssättet även - och
kanske främst - på de egna resultaten. Detta är det kanske svårarste man måste
lära sig som forskare: Att bli glad över upptäckta fel. För det är ju så man
kommer vidare i forskningen. Man rättar till fel, förbättrar, och går vidare.
Det är ju sällan eller aldrig man gör allt rätt från början speciellt när man
ska forska fram helt nya resultat, där det alltså inte finns redan färdiga
svar! Att fela är mänskligt men att medge att man haft fel kan vara hur svårt
som helst. Det har vi nog alla en erfarenhet av.
Noter:
[1] Sven Kullander har under många år stött Hidetsugu Ikegami och hans forskning kring vad de kallar chemonuclear fusion, se t ex sid 3 i denna dokument och sista stycket i en text av Hanno Essén här. Denna forskning har genomförts med finansiellt stöd av bl a Energimyndigheten (se här och här). Projekthandläggare för P20628-1 (se rapport EFA-05/2, "Observation of enormously enhanced nuclear fusion in metallic Li liquid" och EFA-05/3) vid Energimyndigheten var för övrigt Lars Tegnér (en av medförfattarna av den omdiskuterade arXiv rapporten) som sedermera blev hedersdoktor (2008) vid Uppsala Universitet.
[2] Se t ex här.
