Dammen brast

Länge stod Sverige med en fackla i handen som ett räddande signal för människor i nöd. Trots stormen i grannländerna stod fyrtornet fast. Sverige gick i armkrock med Tyskland för mänsklighet i det som kallas flyktingfrågan. Och tillsammans kunde man sätta press på andra länder inom EU att stå upp och göra likadant.
 
Men det var igår det. Nu pratar regeringen om de problem man har i kommunerna (inte flyktingarnas problem) och att det behövs hjälp (i de svenska kommunerna alltså). Och regeringens lösning är inte att ge stöd åt kommunerna så de kan klarar sin uppgift (varför ligger det på dem förresten?). Nej, man försöker minska ”antalet”. Ja, Löfvén pratar numera om att få ner ”antalet”. 

Varför funderar man i denna krissituation (ingen förnekar att det är en krissituation) inte om det krävs insatser på nationellt plan? Är det inte en nationell kris? Har Sverige så dålig krisberedskap? Vad händer om en (natur-) katastrof drabbar landet? Det egna alltså? Kan vi inte ordna boendet för folk då? Men visst, i så fall skulle de ju vara vår egen befolkning.

Det sägs också att Sverige inte klarar av att ge ett ”värdigt mottagande”. Men har någon frågat flyktingarna från Syrien, Nigeria eller Rumänien vad de behöver eller förväntar sig? Säger inte regieringen implicit att man tror att flyktingarna och asylsökande bara kommer för att få en 2:a, upphållstillstånd och jobb direkt? Det påminner om retoriken från ett helt annat håll.

Och tror man egentligen verkligen att besluten kommer påverka ”antalet”? Vilka alternativ har folk som flyr från krig, terror och misär? Flyr från länder där deras liv ständigt hotas och där mänskliga rättigheter vägar lätt? 

Den verkliga effekten kommer från det moraliska sveket. Merkel är sedan länge hårt ansatt från sitt eget konservativ parti och ännu mer från det kristna (!) systerpartiet CSU i Bayern. Fram till nyligen hade hon en bundsförvant i norr. But Elvis has left the building. Danmark får ”rätt”. Och ett visst parti kommer knappast få minskat stöd. Jag är rädd att de blir tvärttom.

En bild är att (s) är rädd för att arbetarrörelsen lockas för mycket av högerpopulister och därför sviker man socialdemokratiska ideal. Och (mp) värderar regeringsmakten högre än sin eget ryggrad. Detta kalas då realpolitik. Båda partierna kommer att tappa anseendet och den effekten är bara att beklaga och kommer vara svår att reparera.

Vad står kvar? I dagarna sätter vi upp våra ljusstakar i fönstren. Men de betyder inte längre hopp för människor på flykt. De står för myskvällar där man helst inte vill bli störd från realiteter som verkar (!) drabbar främst andra.