Maths or strings?

On December 12, the publishing house fri tanke with its CEO Christer Sturmark organized, together with the Royal Swedish Academy of Sciences, the so called “Pi symposium”. This 2015 edition of a series of events got the title “Nyfikenhet & Förundran” (“Curiosity & Wonder”).

The event was held in Stockholm and was completely sold out. About 1600 people of all ages gathered at Cirkus arena to listen to a debate between Max Tegmark and Ulf Danielsson, and to Björn Ulvaeus, former member of the pop group ABBA and now active in the Swedish Humanist Association, interviewing Richard Dawkins. Dawkins was of course the star of the afternoon and, later, a long queue of fans formed to get their books signed by him.

The interview was interesting but Ulvaeus rarely had follow-up questions and thus did not press Dawkins on any issue. There was thus little news for those that have followed the writings and sayings of Dawkins for a while. For me the real thing to remember - besides, yes, getting Dawkins signature in some books and shaking the “prophets” hands - was the first part of the afternoon, the discussion between Tegmark and Danielsson.

Sturmark introduced the debate - which lasted for about three quarters of an hour - by heralding that we would see and experience “Star Wars battle - episode 42”.

Well, yes, the debaters had opposing views about some profound question but they are both scientists. Therefore there was no basic difference between their world views that might have led to a heated debate. No, the debate was learned, very friendly, and with a lot of joking about each others statements. And most of the jokes concerned the topics of this advanced discussion and were thus on a rather high level. Hence the audience was at times amused but got a thought provoking debate that was well in line with the title of the event. 

So what were these two theoretical physicists discussing about? Was it the mass of the Higgs boson? Or the 100 year anniversary of general relativity? No, not really, but closely related to that. The discussion went deeper and concerned what is “behind” particles and space. And within the discussion the question of “what is science” was automatically touched upon.

In brief and possibly a bit exaggerated: Danielsson holds that “everything is strings” while Tegmark thinks that in the end “there is only mathematics”. Does that sound strange? Yes, for sure, but the debaters managed to put up an interesting discussion that was - mostly - understandable.

As a nuclear physicist with a background in particle physics, Danielssons view is immediately more appealing to me. But Tegmarks arguments were thought provoking and seem not easy to dismiss.

Let me try to briefly discuss what I perceived as Tegmarks and Danielssons points. It might very well be, though, that I do not understand Tegmark and the "mathematical universe hypothesis" or that I misrepresent his views. Then the blame is of course only on me. Maybe I should really read up and dig into Tegmarks book, watch this video, and read his paper, and this rather critical book review and blog post.

Lets start here with the very way the debate on stage started. Danielsson was pressed by the question whether string theory is science - since there are still no testable predictions and hence no way to falsify string theory - and how long it would be reasonable to wait for string theory to provide some testable prediction before one would out it aside and follow other tracks to solve the problem at hand (see here for a critical point of view on occasion of the 40th anniversary of string theory).

Danielsson admitted that the string theory still is not just there yet. But he claims it is the best candidate we have. The problem at hand is that we have two very nice theories that, sort of, do not want to talk to each other. The problem is to put theory of gravity (general relativity) and quantum theory in a common theoretical framework. As long as there is no other (good) candidate, Danielsson holds, string theory is what we have to follow. It is our best shot at solving this problem.

When I listened to that I could not help my thoughts following Tegmarks provoking questions. Assume string theory will never manage to produce a testable prediction. Assume that it will remain a mathematical construction. When would you give up? Is there a risk that science sort of splits an eventually produces a priesthood that calculates and calculates in order to try to solve a problems that cannot be solved this way? What if gravity and particles can never we united?

I guess the answer to this would be that science/scientists and the scientific method itself should eventually either (1) put string theory on track (provide a falsifiable prediction that might kill the theory), (2) produce a better alternative, or (3) dissolve the problem by finding some evidence that the two theories cannot be joined. Unless none of this happens it is the best we can do to follow the best shot.

Ok, so back from this diversion and over to Tegmark who thinks that strings (or anything else for that matter) is the real thing, but maths and numbers. This speculative thought that "our external physical reality is a mathematical structure" is called mathematical universe hypothesis (MUH).

Tegmark exemplifies this with the electron which is 1, 1/2 and 1. That is all there is. It is just numbers. It does not matter that we happen to call the first “1” the electric charge of the electron, the “1/2” its spin and the last “1” its “electron-ness” (the lepton number). He also held up his fingers to indicate the three dimensions of (Newtonian) space. The number is three and we happen to call it dimensions. But the word is not important. The number is and cannot be done without.

So what is it then that is at the very basis of what is, what is it that this universe - or any other universe - builds upon. Strings or some other kind of matter? Or mathematical structure? 

One can wonder if one could conceive of a universe without matter. Or, on the hand, whether a universe without maths is possible. 

Personally I have a hard time to handle the idea that an abstraction, an idea, logical relations, something immaterial, is at the very basis of this universe or any other universe. I perceive mathematics as a tool, something that helps us to deal with the strangeness of the physical world. Maybe we, our brains, construct maths (by evolution) as a means to bring order into what we perceive as chaos. While the chaos (nature), of course, does not bother whether any-body understands it, our brains construct logic and maths as means to do so, to survive in the first place, and we then, falsely, believe that maths is so fantastic that is has an existence all by itself. This Pythagorean, non-materialist view of the universe as purely mathematical structure seems to turn the problem upside down. What is first? Matter that eventually produces mathematics, or maths that is the origin of matter?

Maybe one may conceive - not for my mind but maybe for someone else - a universe without material objects and even without any measurable structure. Without much any features at all in fact. You could then try to argue that maths is gone. There is nothing there to be counted. There are no spins and no charges and no one, two, three, many strings. Maybe there is nothing at all. But wait, you say, there is space time and space time has dimensions! So numbers are still there! True. But for a certain number to be there, and that we then call the number of dimensions, there first has to be anything to count. Hence you would argue that the hen (spacetime) needs to be there to produce the egg (some number).  

Although it might just be that I simply do not really grasp what MUH is, I rather prefer the thought that matter produces brains that construct ways to deal with the physical universe and that maths thus is a product of matter, than the other way round.

Therefore, at the end I still agree with Danielsson. Mathematics is a tool and not the thing itself. Or, to use a bit of Kant; “das Ding an sich” is matter and not logics and abstractions. It may even seem that Tegmarks view is a scientific - or rather philosophical - way to re-create an abstract, non-material god as the origin of everything. You just don’t call it god, you call it maths instead. Maybe MUH is like scientism upon science itself.

Ok, with this we are back at religion and, besides science, a key topic of the afternoon. So lets at least very briefly go back to Dawkins who might have said the quote of the day. It went something like this: “I am fine with religion. If only people wouldn’t that religion seriously!”. Of course much has been asked by Ulvaeus and said by Dawkins, but, as I wrote above, it seemed there was little that a bit of googling would not reveal. 

The event - which, hopefully, will eventually be available on youtube - was ended with an all too short discussion led by Sturmark and with Dawkins, Tegmark, Danielsson and Ulvaeus on stage. The last question posed by Sturmark was which problem everyone really would like to see solved. There was not discussion about it and everyone agreed. It is what David Chalmers called the hard problem; consciousness.

---

Edit 2015-12-14 (16:22): Ulfs own comments (in Sweedish) are now found here. They are - I dare say - very much in line with the comments and thoughts presented here.

Edit 2015-12-14 (16:32): Same text also available on the Bengali Mukto-Mona blog here.

---

Dammen brast

Länge stod Sverige med en fackla i handen som ett räddande signal för människor i nöd. Trots stormen i grannländerna stod fyrtornet fast. Sverige gick i armkrock med Tyskland för mänsklighet i det som kallas flyktingfrågan. Och tillsammans kunde man sätta press på andra länder inom EU att stå upp och göra likadant.
 
Men det var igår det. Nu pratar regeringen om de problem man har i kommunerna (inte flyktingarnas problem) och att det behövs hjälp (i de svenska kommunerna alltså). Och regeringens lösning är inte att ge stöd åt kommunerna så de kan klarar sin uppgift (varför ligger det på dem förresten?). Nej, man försöker minska ”antalet”. Ja, Löfvén pratar numera om att få ner ”antalet”. 

Varför funderar man i denna krissituation (ingen förnekar att det är en krissituation) inte om det krävs insatser på nationellt plan? Är det inte en nationell kris? Har Sverige så dålig krisberedskap? Vad händer om en (natur-) katastrof drabbar landet? Det egna alltså? Kan vi inte ordna boendet för folk då? Men visst, i så fall skulle de ju vara vår egen befolkning.

Det sägs också att Sverige inte klarar av att ge ett ”värdigt mottagande”. Men har någon frågat flyktingarna från Syrien, Nigeria eller Rumänien vad de behöver eller förväntar sig? Säger inte regieringen implicit att man tror att flyktingarna och asylsökande bara kommer för att få en 2:a, upphållstillstånd och jobb direkt? Det påminner om retoriken från ett helt annat håll.

Och tror man egentligen verkligen att besluten kommer påverka ”antalet”? Vilka alternativ har folk som flyr från krig, terror och misär? Flyr från länder där deras liv ständigt hotas och där mänskliga rättigheter vägar lätt? 

Den verkliga effekten kommer från det moraliska sveket. Merkel är sedan länge hårt ansatt från sitt eget konservativ parti och ännu mer från det kristna (!) systerpartiet CSU i Bayern. Fram till nyligen hade hon en bundsförvant i norr. But Elvis has left the building. Danmark får ”rätt”. Och ett visst parti kommer knappast få minskat stöd. Jag är rädd att de blir tvärttom.

En bild är att (s) är rädd för att arbetarrörelsen lockas för mycket av högerpopulister och därför sviker man socialdemokratiska ideal. Och (mp) värderar regeringsmakten högre än sin eget ryggrad. Detta kalas då realpolitik. Båda partierna kommer att tappa anseendet och den effekten är bara att beklaga och kommer vara svår att reparera.

Vad står kvar? I dagarna sätter vi upp våra ljusstakar i fönstren. Men de betyder inte längre hopp för människor på flykt. De står för myskvällar där man helst inte vill bli störd från realiteter som verkar (!) drabbar främst andra.

Jag gör som kungen!

Jag gör som kungen och använder bara en bil åt gången!

Läs mer om kungens fantastiska miljöengagemang här där han bland annat avslöjar att Al Gore hann före honom! Det finns fler guldkorn i denna intervju men jag vill inte förstöra läsglädjen. Kolla själv!

Och sen: Dags att gå med i Republikanska föreningen? Ja, sedan bra länge ...

Vadå vetenskap? Det är ju bara en teori!

[Föredrag vid releasefesten för podcasten "Professor Magenta", Stockholm, 6 Oktober 2015] 

Naturvetenskap har en svag och en stark sida.

Den svaga sidan är att naturvetenskapliga resultat och teorier aldrig är säkra till 100 %. Samtidigt som man försöker förklara exempelvis evolutionsteorin eller beskriver läget om den globala uppvärmningen tvingas man erkänna att det finns en chans – eller risk, beroende på hur man ser på saken – att resultat eller teorier är felaktiga eller åtminstone inte helt korrekta. 

Den starka sidan är att naturvetenskapliga resultat och teorier aldrig är säkra till 100 %. Det är ju just det som förklarar de enorma framsteg som gjordes sedan den vetenskapliga revolutionen inleddes för 400 år sedan. Vetenskap är dynamik.

Visst undervisar vi än idag mekaniken så som Isaac Newton beskrev den redan 1686 till elever i skolan och studenter på universitetet. Inte i samma termer visserligen men ändå samma fysik. 

Men vi vet idag också att det klassiska newtonska rummet är en ”sanning” som kräver modifikation. Vi vet – eller tror att vi vet – att rumtiden är krökt och det spekuleras om så fantastiska saker som maskhål och de möjligheter till resor i tid och rum som de skulle kunna möjliggöra. Om de finns. 

Det osäkra medger en möjlighet till utveckling. Men på köpet medföljer det pedagogiska problemet att påstå någonting men inte vara helt säker.

I den tankevärlden som vi lever i idag och som – tyvärr – är ganska starkt influerat av postmodernismen, leder detta lätt till missförståndet att någonting ”bara är en teori”. 

Man blandar ihop vetenskaplig teoribildning med hur begreppet ”teori” ibland används i vardagliga sammanhang. Som när man sitter en kväll med några kompisar och spekulerar fritt om olika saker och någon säger: ”du, jag har en teori om detta”. Men denna vardagliga användning motsvarar i bästa fall en hypotes. Oftast är det dock inte mer än en förmodan eller en ”qualified guess”. 

Inom naturvetenskapen finns inget som ”bara” är en teori. Relativitetsteorin, kvantteorin, evolutionsteorin, etc. är alla så otroligt väl underbyggda att de har blivit så sannolika att de nästan – men ändå bara nästan – framstår som fakta. 

Det pedagogiska problemet att förklara sannolikheten för vetenskapliga resultat är kanske extra påtagligt och extra relevant när den globala uppvärmningen diskuteras. IPCC använder i sina rapporter ett väldefinierat språk som kodar grader av sannolikhet; ”likely” (>66 %), ”very likely” (>90 %), ”extremly likely” (>95 %), och - ”virtually certain” (>99 %)!

Det finns alltså fortfarande en chans – eller risk – på 1 % att något som IPCC kallar för ”virtually certain” visar sig vara felaktig. Ja, så är det. Men det finns en enorm styrka i att ha så pass bra grepp om olika påståenden att det går att kvantifiera sannolikheten för att något verkligen förhåller sig på det viset som påstås. [tillägg: minns dock Tage Danielsson]

En liknande kamp som delvis bygger på det pedagogiska förklaringsproblemet att varje vetenskaplig teori i slutändan kan visa sig vara felaktigt (eller åtminstone inte helt korrekt) är den som företrädare av så kallat ”intelligent design” för mot evolutionsteorin (kolla in på NSCEs Project Steve!).

Eftersom evolutionsteorin ”bara är en teori” så bör andra, alternativa förklaringar också undervisas om i skolorna. Så argumenterar kreationister i förklädnad och använder sig av den grogrunden som det postmoderna ”det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig” skapade. Ett märkligt möte mellan kulturrelativism och agendan av religiösa fundamentalister. 

Det känns, som tur är, ändå ganska avlägset att diskussionen om det ska undervisas om "intelligent" design i skolan skulle komma upp på allvar även här i Sverige. Men jag minns min tid som doktorand där två av mina kollegor var kreationister. Med en av de har jag fört långa fruktlösa diskussioner och jag är än idag förundrat över hur personen kunde lyckas att förena en naturvetenskaplig världsbild – som man som doktor i fysik borde ha – med kristen fundamentalism.

I det andra fallet var det mer okänt för mig att personen höll de åsikterna. Men i det fallet blev det ju bra. Maria GuntherAxelsson har skrivit en bok om denna, sin upplysning – kanske får jag lite skämtsamt säga att hon blivit frälst – och är i dag en framstående vetenskapsjournalist. 

Och därmed har jag kommit närmare mitt eget forskningsområde och de märkligheterna som finns här.

En intressant – och i en del aspekter rolig historia – tog sin början för 6 år sedan när CERN Couriers Science Watch uppmärksammade en artikel av Fabio Cardone et al. om så kallade piezonukleära reaktioner. Cardone och kollegor hade utsatt en lösning som innehöll Th-228 (som har en halveringstid på cirka 2 år) för ultraljud och hävdade att hälften av Toriumkärnorna hade sönderfallit efter 90 minuters så kallat ”cavitation”. Sönderfallen av kärnorna skulle alltså ha accelererats med en faktor 10.000! Om det hade visat sig sant borde det helt klart belönas med ett Nobelpris.

Artikeln blev publicerat i en bra och renommerat tidskrift, nämligen Elseviers Physics Letters A. En genomläsning gav dock snabb att peer-review-processen tydligen hade fallerat totalt. Framförallt hade slutsatserna som presenterades inget stöd i det redovisade materialet. Några kollegor och jag gick då i svarsmål och skrev en så kallat ”Comment” samt en separat artikel; ”Piezo nuclear reactions – do they really exist?”

Att skriva en "comment" är del av den vanliga vetenskapliga felkorrektionsprocessen och därmed kunde fallet varit avslutat. Det visade sig dock att det fanns fler som höll på med den typen av forskning. Och en av dem var Alberto Carpinteri, editor för en Springer-ägd tidsskrift, professor vid Politecnico di Torino, och dåvarande chef för Istituto Nazionale di Ricerca Metrologica (INRiM), alltså det italienska nationella institutet för metrologi. Höjd över varje tvivel borde man kunna tycka.

Ett av Carpinteris många papper har dock den oroväckande titeln: ”Piezonuclear neutrons from earthquakes as a hypothesis for the image formation and the radiocarbon datingof the Turin Shroud”. Ja, jag tror ni förstår. Carpinteri är inte glad att kol-14 metoden avslöjar att Turinvävnaden har sitt ursprung i medeltiden och kastar fram ett otroligt långsökt förslag som ska ställa detta till rätta. Jordbävningen som ägde rum vid gravöppningen skapade piezonukleära neutroner som bestrålade vävnaden och ändrade isotopsammansättningen på ett sådant sätt att vi idag – felaktigt – tror att den är mycket yngre än den faktiskt är. Och media nappade förstås på denna story.

Det är ganska lätt att skratta åt detta. Och det gjorde bland annat vetenskapsjournalisten Sylvie Coyaud i Italien. Och blev anmäld av Carpinteri för ärekränkning och häresi. Det roliga i detta är att Coyaud använder vårt papper som ifrågasätter piezonukleära reaktioner som bevismaterial i sitt försvar. Aldrig hade jag trodde att ett av mina papper skulle hamna i domstol!

Den delen av historien är inte över än. Men ett uppror bland italienska forskare som har uppmärksammat tänkta anslag för forskning kring piezonukleära reaktioner har lett till att Carpinteri har avgått som chef för det metrologiska institutet och även som editor för tidskriften Meccanica. Och tidskriften har sedan dess dragit tillbaka 11 artiklar av Carpinteri eftersom man noterade att det inte gått rätt till när de publicerades.

Men, så säger ni kanske, det ena exemplet du tar upp – intelligent design – är på andra sidan atlanten där en person som Donald Trump driver en presidentkampanj, och det andra – piezonukleära reaktioner – är i Italien, ett land som i flera omgångar hade Berlusconi som premiärminister. Sådant händer inte i Sverige. 

Men tyvärr gör det det. Häromdagen gick det genom media att en professor i Göteborg hade kall fusion på gång. Och så förstås Rossi-affäreren. I det förra fallet finns det faktiskt en rad publikationer som har skapats under flera år. I Rossis fall finns inte ens detta. Förutom inlägg i Rossis blogg som han kallar för ”Journal of Nuclear Physics”.

 

Ändå nappade inte bara NyTeknik - och skapade en hel del uppmärksamhet kring Rossi här i Sverige - men också flera erfarna professorer inom kärn- och partikelfysik. Kopplingar finns numera inte bara till mitt eget universitet men även till Kungliga Vetenskapsakademin. Rossi var dessutom inbjuden gäst till en middag hos Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala – enligt vad NyTekniks Mats Lewan skriver i sin bok. 

Och Svenska elföretagens forsknings- och utvecklingsaktiebolag, Elforsk AB, har satsat pengar på forskning kring Rossis E-Cat. Trots att allt tyder på att Rossi lurar folk, och ingen får titta i de hemliga lådorna.

Detta visar med mer än önskvärd tydlighet att frågan om vad vetenskap är och hur vetenskap fungerar är viktigt att behandlas i hela utbildningssystemet och att att vara professor inte är någon garanti för immunität mot dumheter.

Med detta sagt är det bara att önska Professor Magenta lycka till med sitt vetenskaps- och folkbildningsuppdrag!

[edit 9/10-2015 några stavningsfel rättade]

Staten tjänar pengar på våra anslag

Djävla helvetes fan. Ursäkta men det är faktiskt så det känns. En stor frustration helt enkelt. Som anställd forskare/lärare inom högskolevärlden i Sverige kämpar jag dagligen med att få ihop en budget som håller, funderar över vår arbetsmiljö, hur vi ska kunna bli ännu bättre på vår undervisning och forskning, etc. Detta samtidigt som jag ska hålla på med just undervisning och forskning.

Detta gäller så klart inte bara mig men tusentals andra lärare och forskare tvärs genom landet som visar stor engaggemang och entusiasm inför uppgiften. Men jag gissar att många känner samma frustration i dagarna. Varför då? Har inte regeringen i budgeten lovat satsa mer pengar så att livet ska bli lite enklare för oss?

Nja. För 2016 har regeringen aviserat om ökat basanslag på 300 miljoner kronor. För alla universitet och högskolor i Sverige alltså.  Men de 300 miljoner kronor måste ju finansieras så klart. Men för staten är det enkelt. Man höjer skatten. Men inte vilken skatt som helst. Nej, skatten på våra medel som vi ska använda för forskning och undervisning, såväl basanslagen som externa medel som man jobbat hård för att få loss. Denna skatt tas ut via hyror som sägs vara marknadsmässiga. En skatt som tas ut via Akademiska Hus. Ett vanligt år är det ca 1,45 miljarder (!) som staten tar ut i vinst från detta fastighetsbolag som äger och hyr ut lokaler till landets lärosätten.

Men nu har regeringen alltså beslutat att ta ut lite extra pengar. Si så där 6,5 miljarder kronor.

Därför tycker jag att det är hög tid att fundera över följande.
1) Ska högskolor och universiteten själva äga sina lokaler och därmed slippa bli utsatta på "marknadshyror" och de-facto beskattning som sätts på imaginära värden?
2) Eller ska inte åtminstone pengarna som tas ut via Akademiska Hus öronmärkas och gå tillbaka till undervisning och forskning?

Läs mer här:

http://www.regeringen.se/artiklar/2015/09/investeringar-i-forskning-och-innovation/
http://www.dn.se/ekonomi/regeringen-tar-ut-65-miljarder-ur-akademiska-hus/

För övrigt anser jag:

http://www.facebook.com/Avskaffa-Akademiska-Hus-152044968153735/timeline/

 

Dream meets reality

Numera är det inte längre bara SD som torgför idén att man inte ska ge pengar till tiggare på gatan. Bättre vore det att ge till hjälporganisationer som finns på plats i deras hemländer så att tiggarna inte besvär oss här. Nej, det är uppenbarligen fler som attraheras av denna tanke. Och nu luktar det inte så lite Ionesco noshörning från UNT till barn- och äldreministern Åsa Regnér (S) som vill att man inte ska ge pengar till tiggare. 

Danmark går i liknande tankar men har en annan lösning. Man startar en annonskampanj i Libanon för att skrämma bort möjliga asylsökande. 

Men inte nog med detta. Även den kände och inflytelserike moralfilosofen Peter Singer (som har präglat begreppet effective altruism) har yttrat tanken att man hellre ska hjälpa på plats bl a med argumentet att det är billigare och säkrare. 

Visst, Singer har förstås en poäng. Och Regnér också. Tanken är i grunden bra. För vi vill ju alla att ingen behöver fly och ingen behöver tigga. Men hallå?! Reality calling?! Varför denna falska dikotomin?

Det finns en verklighet som skiljer sig från så-borde-det-vara. Och jag är rädd att denna verklighet kommer att finnas där ett bra tag framöver. Tiggarna sitter där och deras situation i Rumänien kommer knappast att ändras särskild mycket i närtid. Och fred i Syrien verkar som en ganska avlägsen dröm.

Så vad är logiken bakom t ex Regnérs resonemang? Att göra det ännu jävligare för tiggarna på gatan här i Sverige än i deras hemländer? Så att valet mellan dåligt och mycket dåligt resulterar i att de stannar i misären som Rumänien erbjuder? Eller att flyktingar från Syrien och andra länder ska tycka att det ändå är bättre att stanna i krigszonen eller flyktinglägren? Bättre än att försöka ta sig in i Europa via trasiga båtar och en fientlig ungersk, dansk, eller svensk regering?

Det är ju en sak hur världen borde vara – det är fred i Syrien, IS och Boko Haram finns inte längre, Rumänien respekterar mänskliga rättigheter, etc – och en annan hur det faktiskt ser ut idag. De som sitter där utanför ICA-butiken behöver en slant. Nu. Samtidigt som det behövs pengar till exempelvis UNHCR. Och samtidigt som det behövs politiskt press på Rumänien. Och samtidigt som det behövs militära insatser för att få bort IS och Boko Haram. Och slutligen få fred och lycka på jorden i evighet. Amen. 

Fast vi vet (!) ju alla hur förbannat svårt det är och inget av det kommer att hända i närtid. Det är frågor om år om det ens nånsin lyckas. Som människa och förälder i en utsatt situation är jag då tvungen att välja: fly nu eller vänta på att de välmående starka länder ser till att det blir som det ska här hemma. Om några år. Kanske. 

Men visst, stannar folk hemma då är ju problemet bokstavligen borta. För oss. Kanske är det det som är syftet?

Uppsala kommun kapar kabeln

I dagarna beslöt Uppsala kommun att köpa två egna vindkraftverk. Det är alltså kommunen som ska bli elproducent. Alternativet hade varit att köpa vindkraftsmärkt el på marknaden.

Idéen är att vinkraftverken ska förse Uppsala kommun och dess bolag med hållbar energi. Tydligen tänker kommunen kapa baeln och köra helt på egen el? Det verkar så. För Maria Gårdfjell säger:

"Vi kommer att göra en upphandling någonstans i landet där vi köper två vindkraftverk. Det är en fördel om de ligger på olika ställen eftersom det blåser olika."

 Det är det vanliga tankefelet många miljöpartister verkar göra. Man fattar in skillnaden mellan energi och effekt. Trist.

För övrigt hänvisar jag till James Hansen och DNs ledarredaktion.

Lambertz och konsten att skapa förvirring

Den så kallade Quick-affären har nu pågått i bra många år. Efter Hannes Råstams och Dan Josefssons böcker och framförallt de beviljade resningar med följande friande domar för Sture Bergvall borde historien vara över och rättskandalen stå som ett faktum. Men icke så för Göran Lambertz och Quicklaget. Cirkusen fortsätter och numera verkar det vara mer rättvisande att prata om Kwast-Penttinen-Borgström-Christianson-Säter-affären samt Lambertz-skandalen [1]. 

Råstam och Josefsson har tydliggjort problemen med processen som ledde till de fällande domarna mot Thomas Quick. Och de lyckades delvis förklara hur det kunde bli så; en liten sluten grupp driver utredningen i samtliga fall, tron på en pseudovetenskaplig teori om bortträngda minnen med en dold guru (Margit Norell) i bakgrunden, och informationsflödet mellan å ena sidan utredarna och Quick och å andra sidan utredarna och domstolarna. Råstam ledde på ett slående sätt i bevis att Penttinen-Kwast inte la fram all information som behövdes för att komma fram till korrekta domar. 

Men Göran Lambertz vill av någon anledning (kanske kan detta fungera som förklaring) inte förstå detta. Istället sprider han förvirring och jobbar hårt med att plantera så många tvivel som möjligt bland allmänheten. 

Ett tillvägagångssätt Lambertz väljer är att kritisera Råstams bok för ett antal faktafel [2]. Oavsett hur det är i denna fråga försöker Lambertz därmed avleda från den centrala och mycket viktigare frågan om vad det är som är rätt i Råstams bok. Lambertz försöker använda guilt-by-association-logiken. Är det något fel i boken så måste allt annat också vara fel. Eller irrelevant. Enligt denna logik behöver man inte alls undra om det kan vara så att Penttinen m fl informerat Quick om viktiga detaljer. Detaljer som sedan i domstol framställts som något som Quick har kommit på alldeles själv och därmed blivit viktig bevisning mot Quick. Och det är alltså inte intressant att det gjordes fler analyser av den omtalade benbiten (som visade sig vara plast) och bara den man tyckte passade in i bilden om Quick som värsta massmördaren presenterades för domstolen. Och det är inte alls relevant att Quick inte hade en aning om hur det såg ut i Fjell i Norge och istället matades med information från utredarnas sida för att få fram ett case som håller i rätten [3]. 

Ett annat angreppssätt som Lambertz använder sig av är hans förnekande att det är frågan om en rättskandal. Här blandar Lambertz korten friskt. Lambertz gör en poäng av att domarna mot Quick är korrekta utifrån den informationen som man då hade. I domstolarna alltså. Och där kan han ha rätt. Med tanke på det materialet som polis, Quicks terapeuter, åklagare, etc presentera och som inte ifrågasattes av försvaret kunde det bara bli fällande domar. Därmed alltså ingen rättskandal enligt Lambertz. 

Det sista steget är den kritiska extrapoleringen. För skandalen är inte att domstolarna fäller på grund av det material de får presenterade. Skandalen ligger i att hela rättsystemet fallerar. Skandalen ligger i samspelet mellan alla inblandade som leder fram till att viktig information som inte passar in i bilden sorteras bort. Skandalen ligger i det att domstolarna inte får all relevant information för att kunna göra en korrekt bedömning. Och kanske också att domstolarna borde ha ställt fler kritiska frågor kring utredningarna. Men det väljer Lambertz att bortse ifrån.

Den tunga kritiken vilar på polisen och åklagarsidan (främst Seppo Penttinen och Christer van der Kwast), på terapeuterna i Säter och ”minnesexperten” Sven Å Christiansson, samt Quicks advokat Claes Borgström. Men deras tillvägagångssätt hade ju Lambertz som JK godkänd redan 2006. Efter bara några dagars ”granskning” (se t ex här). Och vips är Lambertz med i båten.

Vid flera tillfällen har Lambertz erkänt att han inte kan materialet [4]. Inte ens det som han i en rad debattartiklar (som bara kan beskrivas som en kampanj) gång på gång framställer som mycket tung bevisning. Material som Josefsson gör tillgängligt i Quickarkivet visar att det är i stor utsträckning andra som skriver Lambertz artiklar. Nämligen medlemmarna i ”Quicklaget”. Och droppen kom nyligen när ekots grävande journalist Bo-Göran Bodin återigen lyckas få Lambertz erkänna att han stödjer sina "tunga bevis" på hörsägen dvs det som en av huvudbovarna i dramat (nämligen Seppo Penttinen) berättar för Lambertz. Och Lambertz tvingas erkänna att dessa "bevis" helt saknar värde. Men det spelar ingen roll ändå för Lambertz. Han tar snabbt tillbaka det han tidigare sagt (lyssna på intervjun, det är helt fantastiskt på flera sätt och kan bli en klassiker) om vikten av just detta "bevis" och betydelsen av informationsflödet som visar sig gå i precis motsatt riktningen än den Lambertz påstår och gör en så stor poäng av. 

Enligt Lambertz kan det lätt finnas ytterligare fel i boken "Quickologi". Men gömd i ett inlägg om någon helt irrelevant sportgrej i USA – återigen en förvirringstaktik – så erkänner Lambertz på sin blogg felaktigheten men skriver (så klart) samtidigt ”Nåja, bevismässigt är det inte någon större skillnad.” Nej, det är det inte om man heter Göran Lambertz och vet allt. ”Jag har ju rätt” som han brukar påpeka. Större mått av maktens arrogans och rättshaveri har sällan skådats [5]. 

"Fåglarna sjunger utanför balkongen. Dags att hoppa i säng." 

Noter: 
[1] Jag har inte lika hög intellektuell integritet som Olle Häggström som uttalar sig endast om det han anser sig ha kompetens om, nämligen statistik och sannolikhetskalkyl. Och än finns det inget om kärnfysik i denna röra (fast det kan nog bli av även det så småningom). Istället kommer jag med mer allmänt tyckande. Och tyvärr tror jag också att Häggströms slående kritik av Lambertz osannolika (oj vad roligt!) 183% är för tekniskt för att få genomslag. Samtidigt som det borde stå klart att för varje normalbegåvad person – även om man inte riktigt kan sätta fingret på det tydliga sättet som Häggström gör – att det måste vara något lurt med ett resonemang som inkluderar inte bara negativa sannolikheter men kommer fram till en total sannolikhet som ligger på över 100%.
[2] Lambertz erkänner i alla fall det kan finnas 5-10 fel i Lambertz bok "Quickologi" utöver det som avslöjas här.
[3] Denna historia beskrivs på ett lysande sätt av advokaten Thomas Olsson under ett föredrag i Stockholm om, bl a, falska erkännanden. Parallellen Olsson dra till falska erkännanden av Palmemordet är slående (minuterna 14 och följande gällande Palme samt minuterna 36 och följande gällande erkännande av mordet på Therese Johannesen). Han beskriver också hur Quick stegvis förmås att "förbättra" sin berättelse tills utredarna kommer fram till den storyn som presenteras i rätten. 
[4] Citat ur Dan Josefsson artikel i Filter 2014/41: "Svenska Dagbladet fastslog att alla Lambertz »bevis« hade analyserats och avfärdats under resningsprocessen och intervjuade honom om saken. Då hävdade han inte längre att han själv hade granskat fakta. Istället hade han fått sin information genom att »samtala med Christer van der Kwast, tidigare förhörsledaren Seppo Penttinen och advokaten Claes Borgström«. Han ville inte svara på några frågor: »Jag kan inte det här materialet tillräckligt bra, jag tycker att detaljfrågorna ska ställas till van der Kwast eller Seppo Penttinen.«" Samtidigt påpekar Lambertz gång på gång hur viktigt det är att gå till källan. Vilket både Råstam och Josefsson gjorde och gör på ett uttömande sätt.
[5] Och skadan för det svenska rättsväsandet med Lambertz som justitieråd i HD går inte att underskatta (läs t ex här och här). Ett grundläggande rättsprincip är att någon ska betraktas som oskyldig så länge motsatsen inte är bevisat. Och nu väljer alltså en HD domare att angripa detta princip och driver tesen att Bergvall ändå är skyldig. Trots att Bergvall inte bara i juridisk mening är frikänd men med ett uns av sunt förnuft och med beaktande av det material som Råstam med flera har lagt fram även i logisk mening och vardaglig språkbruk är offer (av ett fallerande sjukvårds- och rättsystem) och inte förövare.
 

On the power of homeopathy