Gästinlägg av Ane Håkansson: Replik till Naturskyddsföreningen

Min kollega Ane Håkasson, prof. i tillämpad kärnfysik vid Uppsala Universitet, replikerar här på Svante Axelssons artikel "Lena Ek måste ta hänsyn till fattigas behov av el" på DN Debatt:  

Det är glädjande att Naturskyddsföreningen nu lyfter blicken utanför Sveriges gränser och uppmärksammar de diskussioner och beslut som omvärlden tar inför framtidens globala energiförsörjning och som påverkar Sverige mer än de beslut vi själva tar i energifrågan. Särskilt viktigt är insikten om att utvecklingsländerna potentiellt har ett lika stort behov av energi som den utvecklade delen av världen. Det är ingen högoddsare att hävda att om den industrialiserade delen av världen inte hjälper till i skapandet av ett globalt välfärdssanhälle så sätts inte bara humanitära värden på spel utan även den geopolitiska stabiliteten riskerar att undergrävas.

Om målsättningen att skapa ett globalt väfärdssamhälle och samtidigt minska utsläppen av växthusgaser kan vi således vara överens. Men, för att minska utsläppen av växthusgaser måste den fossila användningen minska, det finns ingen väg runt detta. Av det skälet blir entusiasmen över det tyska exemplet helt obegripligt, något som min kollega Stephan Pomp noterade i sin artikel (DN 27/11). Ett uttalande av förbundskansler Merkel angående utbyggnaden av den tyska fossilkapaciteten kan också vara belysande: “At least 10, more likely 20, additional gigawatts have to be built in the next 10 years” (Washington Post 2011-06-10). 10 GW är ungefär lika mycket som den samlade installerade elektriska effekten i Sveriges reaktorflotta!

I de fattiga länderna i världen har man visserligen ofta hyggliga sol- och vindförhållanden men saknar den bas- och reglerkraft som krävs för att härbärgera förnyelsebar energiproduktion. Axelsson tar upp Kenya som ett exempel. Vad han inte nämner är att Kenya mycket noggrant har räknat på sina förutsättningar. Man är där bekymrad över att skogen tas i anspråk som bränsle med stor skogsavverkning som följd. Vidare är deras vattenkraft inte tillgängligt en stor del av året eftersom vattnet behövs för livsmedelsproduktionen. Därför har man startat ett ambitiöst kärnkraftsprogram för att klara sitt framtida behov av energi med minimala utsläpp av växthusgaser. Andra fattiga länder följer efter som till exempel Vietnam som startat ett kärnkraftprogram där Ryssland och Japan levererar reaktorer.

All teknikanvändning medför nackdelar. Detta gäller för såväl förnyelsebar energi som dagens kärnkraftteknologi. Kärnkraftens nackdelar försöker vi lösa genom att utveckla fjärde generationens kärnkraftsystem. Till skillnad mot dagens kärnkraft kan dessa system skräddarsys till de behov som finns för handen och skulle kunna innebära stora vinster för världens fattiga och i förlängningen även för oss.

Eftersom intermittent energi förutsätter att det finns installerad bas- och reglerkraft  som t.ex. kärnkraft så vore det en stor vinst i det fortsatta arbetet  att  lägga ned den fullständigt improduktiva striden mellan kärnkraft och förnyelsebar energi. Här kan samarbetet mellan den engelska kärnkraft- och vindenergiindustrin tjäna som ett utmärkt föredöme (se t.ex. The Independent, 2012-11-05). 

Ane Håkansson

Professor i tillämpad kärnfysik vid Uppsala universitet